Tipsa oss!

Tipsa oss om något som du anser att alla borde få se!

Isolering från dagsljus: Ett experiment som rubbar den mänskliga kroppen

På 1960-talet utförde två fransmän ett experiment på isolation i förberedelse för mänsklighetens allt längre rymdfärder. Att leva fullkomligt isolerad, utan stimulans från något vardagligt, vare sig klockor eller solljus visade sig påverka människan mer än man kunnat ana.

Josie Leures och Antoine Senni, en kvinna och en man, spenderade 88 respektive 126 dagar instängda i en grotta i franska alperna 1965. Målet var att förstå vad som händer när man är fullständigt ensam. Ingen av dem visste hur lång tid de hade vistats där, de fick helt enkelt kliva ut när de inte orkade mer. Även om de rent fysiskt var helskinade, visade det sig att bristen på ljus hade rubbat den biologiska klockan ganska ordentligt.

När Senni till slut klev ur grottan chockades han över att det gått hela två månader längre än han trott. Det beror på att kroppen tappar konceptet på tid och dygnsrytm när den inte längre har något att förhålla sig till. När Senni trodde sig tagit en snabb tupplur sov han i själva verket 30 timmar i streck. När han ansåg sig ha sovit en vanligt nattssömn hade det gått otroliga 48 timmar. Även matrutinerna blev slagna ur kontroll. Försökspersonernas kroppar förstod helt enkelt inte när det borde vara dags för frukost, lunch eller middag.

Historien om isolationsforskningarna är en fascinerande insikt i hur beroende människan är av solljuset och ökar förståelsen för varför exempelvis Svenskar ofta faller i depression under vintern.

Källa: